Första tiden på AWARE
När jag planerar något så brukar jag också genomföra det, stora som små grejer. Idag så planerade jag att gå till gymmet, men gjorde det inte, eftersom att min lärare sabbade mina planer och sa att vi hade en timme lektion mer än vad jag hade räknat med, så jag kom hem 18 30 prick. då lagade jag mat och pratade med min kära farmor tills nu, och jag är inte så pepp på gymmet kl 20 00 på kvällen, då får det hellre vara.
En positiv sak med att jag slutade sent var att jag fick åka buss, som tar buddelt så lång tid som tåg, vilket gör att man hinner å tänka en massa, och det älskar jag. Idag så tänkte jag på hur lite tid det är kvar i skolan, (fick veta att vi inte går onsda, torsda och freda nästa vecka heller) 5 skoldagar sen lov, sen 4 skoldagar sen USA, och det är ju en grym tidsstolpe som man har haft ända sen man började, så då började jag att tänka på första veckan i torps (här kan ni tänka er såntdär fint drdrdrriiinng och en bild på min som snurrar till en virvelvind och får fram min historia, som på filmer).
Jag hade precis satt i löshår hos en frissa i Föne veckan innan, det var alldeles för tunt och kostade 1299 kr (+ 69 för medlet som man skulle ta bort håret med sen, men det ligger nog kvar i Föne) och eftersom att det var så dyrt vägrade jag tycka att det såg tokit ut. Jag hade gjort två flätor den dagen, och satt i bruna linser.
Jag och mamma började åka med massa lådor inpackade i bilen, eftersom att rummen skulle vara möblerade redan så hade vi ingen släpvagn. När vi kom till Ånge så stannade vi för att handla, det var första gången jag kom på att allt inte var som hemma, eftersom att jag letade delinskorv i 10 minuter men inte hittade det, sen hade de GULA kassar, det var jag inte beredd på så redan då började jag att längta hem.
När vi kom fram till "Udden" där jag skulle bo så såg vi ett halvrött hus med platt tak, som stod upptravad med trävirke och hade en massa plast inrullat överallt, Nej, nej, nej jag vill inte bo här. Vi fick nyckel, jag bodde längst upp och längst ut, där det var som vingligast och högst. När vi kom in i mitt rum så fanns det inte en enda möbel där, bara slipspån över hela golvet, så vi letade och trängdes med alla andra föräldrar och skrämda barn efter en damsugare och tvättsaker, och sedan efter en säng, jag upptäckte att det bara fanns ett kök på 60 elever och en dusch utan lås och en med, fast där fanns inge lyse, bara att välja, lyse eller lås...
När vi hade stuvat in alla grejor så var mamma tvungen att åka och pappa kom istället, så vi tog in alla lastade grejor från hans bil, och så skruvade han ihop en garderob(utan handtag). Vi gick givetvis på det pinsama uppropningsmöte och fick se alla lärare som man var helt ointresserad av, utan man försökte se vilka som såg ut som om du skulle kunna bli framtida vänner, och försökte lära sig namnen på dem.
När det var slut så åkte pappa hem, och kvar var bara jag, ensamast i världen känndes det som, då var man ute och hälsade på alla, "hejhej, vad var det du hette? jasså, jag? Amanda, vart är du ifrån då, jaha det ligger väl i dalarna? jag är från Loos, nej inte många vet det, ligger i hälsingland, 7 mil från ljusdal..." sen så hälsade man på nästa.
Sen på kvällen när man låg i sin ouppackade lägenhet och ringde till pappa oh sa att han skulle hämta mig känndes det som att jag hade gjort fel och att pappa övergav mig som inte kom på engång (det kanske var därför jag inte ringde mamma, för jag vet att hon skulle ha hämtat mig på direkten). Den veckan så hade vi "lära känna övningar" som nog var väldigt nyttiga, för sen på helgen så var man vid gott mod, "jag klarade en vecka, nu är det bara 35 månader kvar". Vecka efter vecka traglade man igenom och efter en månad så känndes det helt okej, jag köpte gymkort som underhöll mig 2 dagar i veckan, sen lekte vi mycket, nollningen var också en upplevelse, jag fick fler möbler och lärde känna alla. För varje gång någon slutade så tänkte man Yes, jag överlevde en till. Och till slut, efter nästan ett år, som gick otroligt fort, så fanns inte den möjligheten kvar för mig, och på sommaren så träffade jag världens underbaraste människa, som gjorde hela min sommar, och allt därefter med föresten, och som har stått ut med mig(och min turkfamilj) hur jag än har betett mig. Sen rullade det på, fort som attan, tills nu, när det bara är 3.5 månad kvar (och bara det roliga)
En sak är säker, jag kommer aldrig mer att bo på ett elevhem något mer, det är det värsta jag har gjort i mitt 18-åriga liv. Jag kanske har lärt mig mycket och utvecklas under dessa tre år ändå? jag skulle nog inta ha varit samma person om jag hade gått i ljusdal? jag hoppas att jag inte bara har slösat bort tre år iaf.
Min första tid på AWARE:
Elevhemmet (kinahus)
Min utsikt
Mitt rum (julpyntat)
Köket och tvrummet
Akutsjukvård kanske...
Våran skola :)
En positiv sak med att jag slutade sent var att jag fick åka buss, som tar buddelt så lång tid som tåg, vilket gör att man hinner å tänka en massa, och det älskar jag. Idag så tänkte jag på hur lite tid det är kvar i skolan, (fick veta att vi inte går onsda, torsda och freda nästa vecka heller) 5 skoldagar sen lov, sen 4 skoldagar sen USA, och det är ju en grym tidsstolpe som man har haft ända sen man började, så då började jag att tänka på första veckan i torps (här kan ni tänka er såntdär fint drdrdrriiinng och en bild på min som snurrar till en virvelvind och får fram min historia, som på filmer).
Jag hade precis satt i löshår hos en frissa i Föne veckan innan, det var alldeles för tunt och kostade 1299 kr (+ 69 för medlet som man skulle ta bort håret med sen, men det ligger nog kvar i Föne) och eftersom att det var så dyrt vägrade jag tycka att det såg tokit ut. Jag hade gjort två flätor den dagen, och satt i bruna linser.
Jag och mamma började åka med massa lådor inpackade i bilen, eftersom att rummen skulle vara möblerade redan så hade vi ingen släpvagn. När vi kom till Ånge så stannade vi för att handla, det var första gången jag kom på att allt inte var som hemma, eftersom att jag letade delinskorv i 10 minuter men inte hittade det, sen hade de GULA kassar, det var jag inte beredd på så redan då började jag att längta hem.
När vi kom fram till "Udden" där jag skulle bo så såg vi ett halvrött hus med platt tak, som stod upptravad med trävirke och hade en massa plast inrullat överallt, Nej, nej, nej jag vill inte bo här. Vi fick nyckel, jag bodde längst upp och längst ut, där det var som vingligast och högst. När vi kom in i mitt rum så fanns det inte en enda möbel där, bara slipspån över hela golvet, så vi letade och trängdes med alla andra föräldrar och skrämda barn efter en damsugare och tvättsaker, och sedan efter en säng, jag upptäckte att det bara fanns ett kök på 60 elever och en dusch utan lås och en med, fast där fanns inge lyse, bara att välja, lyse eller lås...
När vi hade stuvat in alla grejor så var mamma tvungen att åka och pappa kom istället, så vi tog in alla lastade grejor från hans bil, och så skruvade han ihop en garderob(utan handtag). Vi gick givetvis på det pinsama uppropningsmöte och fick se alla lärare som man var helt ointresserad av, utan man försökte se vilka som såg ut som om du skulle kunna bli framtida vänner, och försökte lära sig namnen på dem.
När det var slut så åkte pappa hem, och kvar var bara jag, ensamast i världen känndes det som, då var man ute och hälsade på alla, "hejhej, vad var det du hette? jasså, jag? Amanda, vart är du ifrån då, jaha det ligger väl i dalarna? jag är från Loos, nej inte många vet det, ligger i hälsingland, 7 mil från ljusdal..." sen så hälsade man på nästa.
Sen på kvällen när man låg i sin ouppackade lägenhet och ringde till pappa oh sa att han skulle hämta mig känndes det som att jag hade gjort fel och att pappa övergav mig som inte kom på engång (det kanske var därför jag inte ringde mamma, för jag vet att hon skulle ha hämtat mig på direkten). Den veckan så hade vi "lära känna övningar" som nog var väldigt nyttiga, för sen på helgen så var man vid gott mod, "jag klarade en vecka, nu är det bara 35 månader kvar". Vecka efter vecka traglade man igenom och efter en månad så känndes det helt okej, jag köpte gymkort som underhöll mig 2 dagar i veckan, sen lekte vi mycket, nollningen var också en upplevelse, jag fick fler möbler och lärde känna alla. För varje gång någon slutade så tänkte man Yes, jag överlevde en till. Och till slut, efter nästan ett år, som gick otroligt fort, så fanns inte den möjligheten kvar för mig, och på sommaren så träffade jag världens underbaraste människa, som gjorde hela min sommar, och allt därefter med föresten, och som har stått ut med mig(och min turkfamilj) hur jag än har betett mig. Sen rullade det på, fort som attan, tills nu, när det bara är 3.5 månad kvar (och bara det roliga)
En sak är säker, jag kommer aldrig mer att bo på ett elevhem något mer, det är det värsta jag har gjort i mitt 18-åriga liv. Jag kanske har lärt mig mycket och utvecklas under dessa tre år ändå? jag skulle nog inta ha varit samma person om jag hade gått i ljusdal? jag hoppas att jag inte bara har slösat bort tre år iaf.
Min första tid på AWARE:
Elevhemmet (kinahus)
Min utsikt
Mitt rum (julpyntat)
Köket och tvrummet
Akutsjukvård kanske...
Våran skola :)
Kommentarer
Postat av: jerry
Måste säga att du har gjort det riktigt bra, grymt starkt gjort att bara flytta sådär.
Postat av: amanda nilsson
Du flyttade ju också, fast 100 mil längre bort? :P
Trackback
