Amanda och Andreas

Tänkte skriva ett sista inlägg i denna blogg innan jag far till andra sidan jorden: NZ.

Och mest av allt vill jag skriva att jag kommer att sakna min pojke otroligt mycket, det är nästan så att jag undrar: vad har jag gett mig in på? jag har inte riktigt hängt med i svängarna och i morgon så åker jag...

Andreas, du är den bästa pojkvännen som någonsin har funnits och kommer att finnas, du finns alltid och stöttar mig i det jag vill göra, kärleken till dig är så obeskrivligt stark, och många frågar vad du säger om att jag åker, och "men hur kommer det att gå då?" men jag vet att det kommer att gå superb(Andreas ord) :) för det är du och jag, det bara är så, det är meningen så, för sen jag lärde känna dig så har jag aldrig tänkt på att det skulle vara något annat än vi, du har stått ut med mig och min "turkfamilj"(också Andreas påhitt) jämt, med mina utbrott och med mitt kaos jämt, utan problem. Det går helt enkelt inte att hitta någon som passar bättre för mig än just du, Jag förstår inte hur det kan finnas så mycket kärlek i en människa som det gör i dig, blir varm när jag tänker på dig, och den värmen kommer jag att leva på i dessa nio månader, sen i resten av livet hoppas jag såklart...